Ett intressantare liv ger en friskare hjärna - åtminstone om du är en mus. Försök på möss visar att de som bott i en bur inredd med leksaker och träningshjul har betydligt mindre beta-amyloida plack (beläggningar som är ett framträdande drag i Alzheimers-patienters hjärnor) än de som bodde i en 'tråkig' bur med livets nödtorft i form av mat och bäddmaterial. Den främsta orsaken tros vara motion, men det går inte att utesluta att den i allmänhet rikare miljön har spelat in. Tidigare studier har visat att utbildning och intellektuellt stimulerande aktiviteter som läsning och bridge (för människor, får man väl förmoda) minskar risken för Alzheimers.
Mängden plack undersöktes när mössen var ungefär 6 månader gamla.
Intressant är att en tidigare studie med ungefär samma upplägg gav motsatt resultat - mössen med den ökade stimulansen fick mer beläggningar, inte färre. Forskare ansvariga för den nya studien säger att den förra studien utsatte mössen för stress, vilket skulle kunna vara en orsak till skillnaden. (Och ärligt talat, vem skulle hellre ha nittio trista år än sjuttio intressanta och upplevelsefyllda, även om den förra studien skulle visa sig stämma mer?)
Det skulle vara ännu mer intressant att se en studie som jämförde möss som fick leva ett "naturligt" musliv med möss som fick leva i bur, och fick leva tills de blev åtminstone ganska gamla. Och jämföra möss som fått ungar och levt i flock med de jämförelsevis 'onaturliga' grupper som uppstår när man sammanför några jämnåriga musungar som kanske inte ens är syskon. Problemet är att ju fler faktorer som införs, ju färre specifika faktorer kan man säga med säkerhet bidrog till slutresultatet.
Något som mycket väl skulle kunna revolutionera Alzheimers-forskingen är en ny metod som gör det möjligt att studera beläggningar i hjärnan på levande möss (via Nature News). Dagens metoder kräver att man avlivar mössen för att kunna studera deras hjärnor vilket naturligvis medför att det man ser är summan av ett helt livs effekter. Med möjligheten att studera levande möss (och därmed göra upprepade studier på samma mus) borde det bli enklare att särskilja effekterna från olika faktorer som miljö, stress och socialt samspel. Metoden bygger på att en substans som kan binda till beläggningarna 'märks' med en fluorförening som inte finns naturligt i kroppen injiceras, och att man sedan med hjälp av MRI (magnetröntgen)studerar om och var substansen binder till hjärnan.
Metoden skulle så vitt man vet kunna användas också på människa, men behöver testas mer för att man ska veta att den är säker. Fungerar det skulle man kunna hitta Alzheimers långt innan personen får symtom - man vet att beläggningarna uppträder 10-20 år innan de första symtomen. Frågan är vem som skulle vilja ta ett sådan test innan man kan bromsa eller bota sjukdomsförloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar