Nuvarande tak ligger på 102500 kr. Det är inte så mycket, om man betänker att taket gäller inkomst innan skatt. Nya taket bli 130000, men det viktigare är det rent principiella i att bara bidraget påverkas av inkomsten (än bättre vore det att pengar som tjänas in mellan terminerna inte räknas in alls, eller att taket helt enkelt togs bort).
En färsk student som kommer direkt från gymnasiet kan få 39100 kr om hon börjar studera i vår. Har hon till exempel tre barn kan hon få tilläggsbidrag och lån så att slutsumman kommer upp i drygt 44000 kr, och om hon dessutom inte är fullt så färsk utan född 1980 (som jag) kan hon få som mest 52580 kr. (Tänker du nu "oh, vad mycket extrapengar" vill jag påpeka att extrasumman 13480 kr lite drygt betalar det normala antal semesterveckor (6-7) som föräldrar kan tänkas vilja/behöva/förväntas ta med sina barn, baserat på det synnerligen orimliga antagandet att vår studentförälder klarar sig med normalstudentbeloppet på 1955 kr per vecka. Här räknar vi inte med några betalt lediga röda dagar, för sådana existerar inte för studenter - så i de där 6-7 veckorna är dagar som juldagen inräknade).
Man skulle kunna tänka sig att de här lite äldre och ofta barn/familjeförsedda studenterna skulle förekomma i debatten då och då, med tanke på att de är rätt många. Nära hälften av alla som antogs till universitet eller högskola under 2000-talet var 30 år eller äldre, och ungefär två tredjedelar av dessa äldre studenter var kvinnor (Källan till de här påståendena är SCB:s statistik från perioden 1998-2008, som finns att beskåda i Excelformat - eller omarbetat till matlabdiagram till här till vänster.)Men inte. Det är ständigt dessa schablonmässiga 20-nånting partystudenter, som antas glassa sig igenom nån lättviktig läskurs med nästintill gratis kurslitteratur, plocka ihop piffigt billiga matlådor för att klara lunchbudgeten och vara friska och glada ända fram till examen. Och som är väl försedda med föräldrars/släktingars/partners ekonomiska understöd om det skulle knipa.
Så ser inte verkligheten ut, förutom för några få. Till att börja med har vi de där besvärliga 12 veckorna per år när man inte får några CSN-pengar alls, och måste försörja sig på annat vis. Bor man dyrare än schablonen - inte alls ovanligt i t ex Stockholm - behöver man pengar till hyra. Blir man sjuk, behöver nya glasögon eller ny dator istället för den som olämpligt kraschat två veckor före inlämningsuppgiften... då behöver man dessutom en buffert under terminen. Har man barn behöver man en sidoinkomst.
(Detta är vad man beräknas lägga pengar på, ungefär - jämfört mellan 1989 och nu)
Sunspotter. Visst habegär infann sig hos mer än en i åskådarskaran.
Jag är årsbarn med ett mycket speciellt ekosystem: förödelsen efter Mount St Helens utbrott i bergstrakterna i nordvästra USA, 18 maj 1980.
Bergsområdet öppnades åter för allmänheten år 1987, om än med synnerligen begränsat tillträde i de känsligaste delarna. Idag finns en kedja av besökscenter och utsiktspunkter, med noga utmärkta stigar fullkomligt strösslade med varningsskyltar om att inte gå utanför markerade leder för växternas skull("plants grow by the inch, and die by the foot"), inte följa efter forskare eller störa deras experiment (ovan) och absolut inte mata jordekorrarna så de glömmer bort hur man samlar föda på riktigt ute i naturen. 
Än mer öde hade det antagligen varit om utbrottet skett senare på året, och senare på dagen. Dagaktiva smådjur gömde sig ännu i sina hålor, och de jordekorrar som överlevt blandade senare in begravda frön och mullrik jord i den näringsfattiga askan när de grävde nya gångar. Fickor av vårsnö skyddade en och annan planta, och överlevande träd och växter i området utanför utbrottet kunde sprida sitt pollen redan samma år. Migrerande vattenarter hade ännu inte anlänt. Och längre bort från de mest drabbade områdena frodas både grodor och salamandrar - de senare använde jordekorrstunnlar för att ta sig till nya pölar och dammar som uppstått långt inne i ödeområdena, enligt forskarna. 