måndag, mars 28, 2011

Ett anslag är inte en muta

Det är nästan givet att om jag hittar ett reportage om forskares finansiering och eventuella särintressen kommer jag inte ta mig till slutet utan att bli förbannad, oavsett vilket fält det gäller. Så även denna gång, när Medierna i P1 granskar kärnkraftsforskare som förekommit i svenska mediers expertreportage den senaste tiden, efter problemen i Japan.

Det är ju bra att vetenskapsjournalistik granskas, men jag retar mig på det schablonartade och enögda perspektivet på extern forskningsfinansiering i Mediernas reportage. Jag har stött på det hyfsat ofta förut, men det här ska ju liksom vara bland det bästa granskande och kritisk journalistik har att erbjuda i Sverige, och då väntar jag mig lite mer genomtänkt substans som faktiskt vågar sig på lite åenaåandrasidan-nyanserande, och lite mindre moralpanik. Det är klart att forskarna är kärnkraftsvänliga, de är ju köpta av industrin hela bunten! hintas tunghänt mellan raderna. Och det är varken första eller tionde gången som det sätts likhetstecken mellan att få forskningspengar från industrin och att inte kunna hålla en egen objektiv åsikt. Tvingande likhetstecken, till och med.

Det samband som Medierna faktiskt ser i sin genomgång är att forskare som får mer pengar från industrin har fått mer tid i media. Suspekt? Inte nödvändigtvis. Ett problem för de vetenskapsjournalister som valt experter? Kanske. Men det är ju inte som att utbudet av totalt industrifrikopplade forskare i Sverige är särskilt stort, särskilt när det gäller ett område som kärnkraft där finansieringen från statliga medel av kända skäl varit rätt mager fram tills väldigt nyligen.

Det jag tycker är trist är att Medierna bortser från minst tre stora faktorer: snöbollseffekten i att vara intervjuad expert - när man väl ställt upp ett par gånger blir man mycket lättare hittad av den som söker experter - och det inflytande tryggheten i en etablerad intervjuvana har på viljan att ställa upp i medierna när det gäller kontroversiella frågor. Och det allmänt försanthållna sambandet att medieexponering ger mer forskningsanslag (vilket ofta i andra sammanhang anförs som orsak till att vara skeptisk till forskare som ställer upp i media: de gör det säkert för de framtida forskningsanslagen!). Kanske är det så enkelt att de intervjuade experterna är vana kommunikatörer, som på grund av sitt deltagande i samhällsdebatten har haft lättare att få externa forskningsanslag?

Många forskningsgruppers finansiering är ett lapptäcke av små till medelstora anslag från diverse olika håll. Det finns sannolikt ytterst få forskare i Sverige som aldrig fått någon typ av externa anslag, och väldigt få tillämpade forskare som inte haft något samarbete med industrin. Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.

Ett anslag är inte en muta.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Om man nu följer mutresonmanget till sin logiska slutpunkt, så går det inte heller att lita till forskning finansierad av staten, eftersom den uppenbarligen är jävig til fördel för sittande regering, eller?

/Christian

Malin Sandström sa...

Ja, inte vet jag. Med samma resonemang borde i princip alla vara jäviga, eftersom de får sin lön (eller bidrag) någonstans ifrån. Det går inte att komma fram till några vettiga resultat med en så ytlig granskning, och att palla upp luddiga resultat med moralpanik på det här viset känns inte särskilt seriöst.

Men jag är sannolikt predisponerad att vara subjektivt positivt inställd till forskares integritet, så jag bör nog inte lita till min egen åsikt i ämnet heller... ;-)

Rikard sa...

Jag har inte läst TFA men frågan är inte alls oproblematisk. Finansieringen har inverkan på forskningen. Jag har själv sett hur mäktiga finansiärer förhindrat och skevat till forskningsresultat som inte varit till lags. Inte så att forskarna behövt ljuga eller fuska, men definitivt så att det blivit ett tydligt bias åt ett visst håll.

Sådant är dock ffa ett problem inom fält som är så små att det inte finns någon egentlig konkurrens mellan forskarna.

PS. Räknade de SKB som en del av industrin? Funderar på om jag är "köpt" eller inte. =)

Malin Sandström sa...

Rikard: visst kan finansieringen säkert påverka, men att som programmets undertext manar ta det för givet att alla forskare som får externa anslag är helt eller delvis köpta är väl lite att ta i?

"Jag har själv sett hur mäktiga finansiärer förhindrat och skevat till forskningsresultat som inte varit till lags."
Visst, men vinklade uttalanden och rapporter från finansiären är inte samma sak som uttalanden som kommer från forskarna själva. Om de hade visat att industrin la orden i munnen på de experter som utalade sig, då hade det varit en annan sak.

Vad de räknade som industrin är oklart. Jag kan ha missat det, men jag tror inte definitionen/gruppen faktiska finansiärer nämndes alls.

Lantzelot sa...

En intressant sak är att vissa personer som brukar ropa "köpt av industrin!" själva har ett ekonomiskt intresse att driva sin fråga. Ett tragiskt exempel är Mona Nilsson, som tjänar pengar på sina böcker om forskare köpta av mobilindustrin, och som brukar ta betalt för sina föredrag. Hon kan ha rätt i sakfrågan, men så fort man ifrågasätter grunderna för vissa av hennes påståenden så blir man bemött med att man också är köpt av industrin.

Det är bra att belysa potentiella jävsituationer och hur forskning finansieras. Men att ropa konspiration om allt säger mer om den som ropar än om de forskare som har extern finansiering.